Det var den 14 juli 1950 och jag var 12 år gammal och jag satt i min trädgård och lekte med min lillasyster luften var fuktig och varm himmeln sken starkt och blått. det hade bara börjat spridas rykten om att något stort var på gång men vi ignorerade det var väll bar någon skröna sa mamma. Våran vardag forsatte som vanligt i våran glada lilla by och alla var glada. Men jag hade smyg lyssnat när mamma och pappa hade pratat på kvällen och han berättade för henne att det var krig och att han förmodligen skulle vara tvungen att lämna oss han skulle ut i kriget men han hade lovat oss att han skulle komma tillbaka min mamma grät och allt var bara misär för hela familjen. Hittills hade vi inte hört något mer om kriget och om det skulle komma till oss och om vi skulle behöva fly?. Våran lilla by och vårt glada folk var bleka och gråa med rädsla och sorg i blicken. Jag hade aldrig värderat och tänkt på vad jag hade och vilken tur jag hade som ett tryggt ställe att leva utan att utsättas för hot. Min mamma pratade inte mycket hon gjorde inte mycket hon var aldrig glad och var konstant förtvivlad och det ända hon tänkte på var kriget och min pappa som var där ute. Jag tänkte också på det men då var jag inte gammal nog att förstå att det inte var särskilt sannolikt att jag skulle se honom igen. Min värld var bara våran lilla by och jag hade bara varit utanför den en gång och det var ungefär vid tiden min lillasyster föddes och då var vi och hälsade på mina farföräldrar bara några kilometrar utanför byn vi hade ingen bil men min pappa hade lånat en av en bekant, det var en liten och sliten bil men även fast det var många år sedan sedan mins jag den dagen så väl det var en varm vårdag vi var där större delen av dagen men vi åkte hem på sena eftermiddagen när vi kom hem så var huset svalt och jag gick och lade mi i min varma säng. Jag förstod inte varför jag inte var rädd jag tänkte på det hela tiden men det var så surrealistiskt för mig att jag kunde knappt förstå att det var på riktigt allt kändes som en dröm för mig.
Första gången jag insåg att det var på riktigt var när himmeln blev alldeles grå och svart av rök och jag kunde höra dova smällar och muller som kom från bergen. Nu kändes det som på riktigt, jag började känna hur rädslan och oron började förgifta mitt sinne. Min mammas tillstånd hade försämrats så mycket så att hon inte kunde ta hand om oss hon låg bara i sin säng och när hon inte gjorde det satt hon bara i köket och klagade och grät. En bekant i byn hade kontaktat våran farmor som skulle komma till oss för att hjälpa till med att ta hand om oss. Kriget kom allt närmare nu och varje dag så rullade det igenom fler och fler militärfordon och soldater folk började tänka på att evakuera. Jag frågade vad händer om vi inte kan hålla dem borta ”om de inte skulle kunna hålla dem borta skulle vi behöva evakuera” svarade farmor. Jag frågade henne men vilka e dem? hon svarade: ”jag vet faktiskt inte men det är inte vi som har gjort något fel men hjälp är på väg det kan jag lova”. Smällarna och mullret blev allt starkare efter varje dag som gick. Vid ett tillfälle blev det outhärdligt och vi bestämde oss för att flytta hem till farmor för tillfället. Jag var väldigt ledsen med att lämna mitt första och enda hus och att lämna alla min favoritsaker och ställen bakom mig som kanske försvinner om fienderna lyckas ta sig vidare. Jag försökte förklara för min lillasyster fast hon bara grät, i vanliga fall skulle jag blivit arg men jag var så nedstämd och deprimerat jag kunde inte bli arg jag kände mig helt känslokall men till slut lugnande alla sig oc vi åkte på flaket på en stor militär lastbil. Jag kunde se våran by bli mindre och mindre
tills den var helt borta.
Men trots allt så kunde vi inte rymma ifrån det det kom allt närmare det var inte nog att flytta till farmor det var ju bara någon kilometer ifrån byn så vi åkte vidare med det andra folket. När vi åkte på den lilla landsvägen såg vi mer förstörelse som förstörda byggnader och till viss del kroppar från soldater min mamma och farmor sa att jag inte skulle titta men av någon konstig anledning fortsatte jag att titta jag var så chockad att jag kunde inte släppa blicken mamma tog tag i mig och drog ifrån mig från kanten på lastbilen. När lastbilen stannade så klev vi av jag hade ingen aning om var vi var eller om hur länge vi hade åkt i lastbilen jag hade sovit större delen jag var så slut efter de sista hektiska dagarna men det kändes som flera dagar natten var mycket kall och jag hade ingen aning om var vi skulle bo. Det första jag gjorde när vi steg av lastbilen vad att jag frågade chauffören var vi var någonstans han mumlade fram någonting jag kunde inte utgöra vad det var han sade innan jag han höra vad han sa så farmor ryckte tag i mig och drog i väg mig jag frågade henne samma sak hon ignorerade mig bara hon var väldigt fokuserad och det var nästan skrämmande fast jag förstod helt för att hon hade jag, min syster och min mamma att hålla reda på så att vi inte tappade bort varandra. Det hade nu gått ett knappt halvår ett år sen pappa hade lämnat både jag och min mamma hade inget hopp kvar och vi var säkra på att han var död men farmor trodde fortfarande att han levde. Vi bodde i ett ganska litet hus med ungefär 5 andra familjer vi levde väldigt primitivt. Någon månad senare eller så fick min mamma ett telegram från militären det stod hur han hade lyckats överleva men han var svårt skadad men vid liv. Jag kunde äntligen dra slutsatsen att vi hade klarat oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar